Tråd: Leonard var kreativa berggrunden för trä bröder framgång

David Pearson körde för Trä Bröder för flera år under 1970-talet och en av hans mest spektakulära segrar var i 1976 års Daytona 500, där han besegrat Richard Petty efter ett sista varv krasch.

När jag gjorde min första en-på-en intervju med Trä bröder, Glen och Leonard, jag var livrädd.
Det var 42 år sedan när jag började som en motorsport som författare till Roanoke Gånger och Skogen, med förare David Pearson, var brännhet NASCAR Winston Cup.
Sen Dildo Thompson, den fantastiska pr-chef på Martinsville Speedway, rekryterade mig för att göra ett reportage om Skogen för sin race-programmet.
Vid första jag inte vill göra det.
“Dick, jag vet knappt Skogen,” sade jag. “Jag tror inte att någon gör det. De är inte exakt frispråkig och utgående i garaget.”
“Du kommer att göra bra,” Thompson. “Jag ska ställa upp intervjun på deras butiker i Stuart (Va.).”
Ett par dagar senare Thompson ringde mig.
“Tja, det var inte lätt,” sade han. “De ville veta saker som vem du var och hur lång tid det skulle ta. Jag sa ‘em du skulle vara så snabb som möjligt. Få på sig det.”
Du måste förstå att bland medierna i dag, Skogen var ett av de bästa lagen i NASCAR.
De hade en liten organisation, men om de kunde hålla sina egna - och beat - sådana eldsjälar som Holman & Moody, Småaktiga Företag och Linda Moore Engineering.
Men det verkade som att de var avlägsen. De var inte sällskaplig. De gick om sina uppgifter effektivt och tyst.
Leonard Wood var en mästare däck-växlare under depåstopp, men han bidrog också till Wood Brothers’ storhet genom sina talanger som en innovatör och motor byggare.

Och när det kom till intervjuer, deras svar var korta och gåtfulla. Skogen gav aldrig ett rakt svar när det kom till förklaringar av hur de vann ett lopp.
Media, skämtsamt, som ofta kallas för en “magisk chassi förändring” som hemligheten till deras framgång.
I sanning att de inte har den blekaste aning.
Särskilt förtegen var Glen, den äldste bror anges som team ägare. Hans yngre bror Leonard, chef mekaniker och kan pit crew-medlem, var lite bättre. Åtminstone han log en massa.
I själva verket var det Leonard som svarat på nästan alla mina frågor under intervjun. Nu, visserligen, de flesta av vad jag frågade var bara prattle eftersom jag visste att Skogen inte om att släppa loss på någon av deras konkurrens hemligheter.
Jag hörde, “Nej, låt oss inte gå dit,” mer än en gång.
Men så hände något.
Jag frågade Skogen hur svårt det var att hänga med NASCAR är till synes oändliga regel förändringar - som, vid tidpunkten, var gjorda för att hålla konkurrensen lika och biltillverkare glad.
Leonard abrupt lämnade rummet.
Han kom tillbaka och bär på en låda. Han tömde ut innehållet på golvet.
Förgasaren restrictor plates av en mängd storlekar och former spreds ut över golvet.
“Se det här?” Leonard frågade. “Det här är vad jag har att göra hela tiden för att se till att vi snabbt och inom reglerna. Det är inte lätt och det tar upp en massa tid.”
Då han log.
“Kan du inte ta en bild av allt detta,” sade han.
Sedan den anledningen att det var i mitten av Skogen " framgång slog mig. Leonard hade bara mycket dramatiskt sätt visat mig hur hårt han arbetade, hur experimentella han var och hur engagerad han var i sin roll som lagets motor byggare.
Inte undra på att Skogen var toast av NASCAR. Genom 1972 deras bilar som hade kört till flera segrar av artister som Curtis Turner, Marvin Panch, A.J. Foyt och Cale Yarborough.
I ’72, deras första med Pearson, de har vunnit sex gånger.
Det var bara ett förebud om vad som komma skall. Skogen vunnit 11 av 18 lopp 1973 och sju år 1974.
De gör det mesta av Glen och Leonard ledarskap och mekaniska färdigheter.
Det har alltid varit motiverat att Glen var strategen. Skogen sprang aldrig för ett mästerskap. De tävlade endast i superspeedway raser, som har betalat mest pengar.
Glen valt en kombination av en högre inkomst och färre utgifter. Jag tror också att han föredrog att tävla där laget var som starkast.
Det enda undantaget var deras hemstad banan, en halv mil Martinsville Speedway. Det räcker med att säga, öh, de var “kompenseras.”
Under tiden, det var Leonard som var tekniskt geni. Han ville inte lära sig från skolor eller manualer. Han var ett naturligt duktiga mekaniker som kunde bygga motorer från när han var 13 år gammal.
Som en motor byggare han var djävulskt - nästan som en galen vetenskapsman. Ingen visste exakt vad han gjorde, och han var inte säker på om att berätta för någon, men hans motorer rutinmässigt de mest kraftfulla på varje superspeedway. Siffrorna visade det.
Det tog inte slut där. Leonard var också arkitekten bakom en Trä Bröder pit stop - rutinmässigt snabbast i NASCAR.
Leonard var en av de bästa däcket växlare i sport - ja, hans arbete med team var många - men han var också ansvarig för att modernisera den utrustning som i dag.
Han skapade en lätt jack, en betydligt lättare än 70-80 pundare av de dag. Med hjälp av hydraulik, Delano Trä, jackman och den mest flamboyanta av Trä Bröder, kunde ha en bil lyfte i två pumpar. Det tog med andra team så många som 10.
Leonard är också krediteras med att hitta sätt att få laget luftgevär för att ta bort och ersätta hjulmuttrarna snabbare och ändra gas dumpa burkar för att ge bränsle för att flyta snabbare.
Utan Leonard naturliga färdigheter och kreativitet, Trä Bröder skulle aldrig ha uppnått status och ryktbarhet de håller till denna dag.
Det är den största anledningen till att Leonard är en av de senaste värnpliktiga i NASCAR Hall of Fame. Buck Baker, Ört Thomas, Rusty Wallace och Bomull Owens gå med honom i år.
Pearson var en medlem av hall i andra klass och hans tid med Skogen hade säkert mycket att göra med det.
Leonard kommer att gå med Glen som en hall of fame-medlem. Det är endast lämplig. De etablerade deras storhet tillsammans.
Under åren Leonard och jag blev vänligt bekanta som skulle lätt att prata med och skratta ofta.
Naturligtvis, jag har aldrig frågat honom vad han gjorde eller hur han gjorde det.
Jag tror att han skulle leende. Men han skulle inte svara. Inte denna dag.

David Pearson drove for the Wood Brothers for several years during the 1970s and one of his most spectacular wins was in the 1976 Daytona 500, where he bested Richard Petty after a last-lap crash.

When I did my first one-on-one interview with the Wood brothers, Glen and Leonard, I was scared to death.
It was about 42 years ago when I was starting out as a motorsports writer for The Roanoke Times and the Woods, with driver David Pearson, were scorching the NASCAR Winston Cup competition.
The late Dick Thompson, the superb public relations director at Martinsville Speedway, recruited me to do a story on the Woods for his race program.
At first, I didn’t want to do it.
“Dick, I hardly know the Woods,” I said. “I don’t think anyone does. They aren’t exactly outspoken and outgoing in the garage area.”
“You’ll do fine,” Thompson said. “I’ll set up the interview at their shops up in Stuart (Va.).”
A couple of days later Thompson called me.
“Well, that wasn’t easy,” he said. “They wanted to know things like who you were and how long it would take. I told ‘em you would be as quick as possible. Get on up there.”
You have to understand that among the media of the day, the Woods were considered one of the best teams in NASCAR.
They had a small organization but they could hold their own – and beat – such powerhouses as Holman & Moody, Petty Enterprises and Bud Moore Engineering.
But it seemed they were distant. They weren’t sociable. They went about their tasks efficiently and silently.
Leonard Wood was a master tire changer during pit stops, but he also contributed to the Wood Brothers’ greatness through his talents as an innovator and engine builder.

And when it came to interviews, their answers were brief and enigmatic. The Woods never gave a straight response when it came to explanations of how they won a race.
The media, jokingly, often referred to a “magic chassis change” as the secret to their success.
In truth they didn’t have the slightest idea.
Especially reticent was Glen, the elder brother listed as the team owner. His younger brother Leonard, the chief mechanic and able pit crew member, was a little better. At least he smiled a lot.
In fact it was Leonard who answered virtually all my questions during the interview. Now, admittedly, most of what I asked was mere prattle because I knew the Woods weren’t about to let loose of any of their competition secrets.
I heard, “No, let’s not go there,” more than once.
But then something happened.
I asked the Woods how hard it was to keep up with NASCAR’s seemingly endless rule changes – which, at the time, were made to keep competition equal and the auto manufacturers happy.
Leonard abruptly left the room.
He came back carrying a box. He emptied the contents on the floor.
Carburetor restrictor plates of myriad sizes and shapes were spread out all over the floor.
“See this?” Leonard asked. “This is what I have to do constantly to make sure we’re fast and within the rules. It’s not easy and it takes up a lot of time.”
Then he smiled.
“You can’t take a photo of all this,” he said.
Then the reason that was the center of the Woods’ success hit me. Leonard had just very dramatically shown me how hard he worked, how experimental he was and how dedicated he was in his role as the team’s engine builder.
No wonder the Woods were the toast of NASCAR. By 1972 their cars had been driven to multiple victories by the likes of Curtis Turner, Marvin Panch, A.J. Foyt and Cale Yarborough.
In ’72, their first with Pearson, they won six times.
That was just a harbinger of things to come. The Woods won 11 of 18 races in 1973 and seven more in 1974.
They were making the most of Glen and Leonard’s leadership and mechanical skills.
It has always been reasoned that Glen was the strategist. The Woods never ran for a championship. They competed only in superspeedway races, which paid the most money.
Glen opted for the combination of a higher income and fewer expenses. I also think he preferred to race where the team was strongest.
The only exception was their hometown track, the half-mile Martinsville Speedway. Suffice it to say, uh, they were “compensated.”
Meanwhile, it was Leonard who was the technical genius. He didn’t learn from schools or manuals. He was a naturally talented mechanic who could build motors from the time he was 13 years old.
As an engine builder he was diabolical – almost like a mad scientist. No one knew exactly what he did, and he sure wasn’t about to tell anyone, but his engines were routinely the most powerful on every superspeedway. The numbers proved it.
It didn’t end there. Leonard was also the architect of a Wood Brothers pit stop – routinely the fastest in NASCAR.
Leonard was one of the best tire changers in the sport – yes, his duties with the team were many – but he was also responsible for modernizing the equipment of the day.
He created a lightweight jack, one far lighter than the 70-80 pounders of they day. With the use of hydraulics, Delano Wood, jackman and the most flamboyant of the Wood Brothers, could have a car lifted in two pumps. It took other teams as many as 10.
Leonard is also credited with finding ways to get the team’s air guns to remove and replace lug nuts more quickly and modifying the gas dump cans to allow fuel to flow faster.
Without Leonard’s natural skills and creativity, the Wood Brothers would have never achieved the status and notoriety they hold to this day.
That’s the biggest reason why Leonard is one of the latest inductees into the NASCAR Hall of Fame. Buck Baker, Herb Thomas, Rusty Wallace and Cotton Owens join him this year.
Pearson was a member of the hall’s second class and his tenure with Woods certainly had much to do with that.
Leonard will join Glen as a hall of fame member. It’s only appropriate. They established their greatness together.
Over the years Leonard and I became friendly acquaintances who could converse easily and laugh often.
Of course, I have never asked him what he did or how he did it.
I think he’d smile. But he wouldn’t answer. Not to this day.